Genom att skada barken ökar risken för svampangrepp, inte minst sporer som ger röta i veden. Med röta av olika slag minskar kvalitén. En rotstock som annars hade gått till sågverket kanske bara duger till bioenergi. Dessutom ökar förmodligen risken för stormskador men forskning saknas om detta. Utöver risken för röta kan veden bli missfärgad och uttorkad. Ett angripet träd kan valla över skadorna, vilket leder till en intern förändring som kan sänka kvalitén på virket vid uppsågning. Kanske försämrar skadan även trädets tillväxt något, men det vet vi inte så mycket om.

Kronhjortar äter bark från många olika trädslag. Aptitligast verkar vara träd med tunn bark och ett fåtal kvistar med liten diameter. Tallen är utsatt i åldern 5-20 år när de unga tallarna har glansbark. De äldre tallarnas skorpbark är inte efterfrågad. Granen är i riskzonen under en betydligt längre period (10-50 år).

I Sverige finns det noteringar om problem men barkgnag sedan 1800-talet. I England finns referenser från 1500-talet. Men i flera regioner i Sverige är problem med barkgnag ett ganska nytt fenomen eftersom utbredningen av kronvilt på senare år ökat till nästan hela landet.

Vanligtvis under vinterhalvåret. Vädret har betydelse. Angreppen ökar vid låga temperaturer, mycket snö, mycket regn och blåsiga dagar. På vintern, när barken sitter hårt, handlar det om barkgnag. Man kan ofta se tandmärken vid barkgnag. På våren, när stora sjok av bark dras loss, talar man om "flängning". Allmänt brukar man tala om hjortarnas "barkskalning".

Nej. Granen är det trädslag som verkar drabbas hårdast i Sverige, men många fler trädslag är i riskzonen. I Europa finns noteringar av 21 olika träslag vars bark äts av kronviltet, däribland tall, lärk och flera lövträd.

Det finns många hypoteser men inga säkra svar; Det kan vara en generell brist på annan föda i området. En annan hypotes är att barken innehåller mineraler som djuren har brist på. En tredje är att barken innehåller ämnen som ger ökat motstånd mot parasiter. En fjärde förklaring är att barken ger fibrer och andra makro-näringsämnen som förbättrar matsmältningen. Därmed blir bark ett medel för att balansera kosten. Det kan förklara den höga andelen skador i jordbrukslandskap. När djuren får i sig mycket lättsmält föda från åkrarna (exempelvis höstraps) behöver de äta något med annorlunda näringssammansättning för att få balans i vommen. Det kan bli bark.

I bestånd med god tillgång av foder på marken, så som blåbärsris, lingonris och lav, noteras ofta färre skador. Därför har tillgång på alternativ föda i beståndet och runt omkring i landskapet stor betydelse för skadenivån. Kvaliteten på det alternativa fodret kan också spela roll. När djuren får i sig mycket lättsmält föda från åkrar eller stödutfodring kan deras behov av bark öka. Ytterligare en orsak är att djuren dras till granskogen i det öppna jordbrukslandskapet eftersom den ger skydd, speciellt under dagtid. Ju mer mänsklig störning i omgivningen desto mer blir djuren inträngda i beståndet. Om det då inte finns så mycket annan föda på marken inne i granskogen blir de tvungna att äta bark. Eftersom de är idisslare måste de äta med korta intervaller hela dygnet.

Den betar olika gräs, äter knoppar, blad och kvistar från lövträd och får mycket föda i form av blåbärsris, lingon och ljung. Renlav är mycket begärligt. Kronvilt söker sig gärna ut på fält med odlad gröda. Populärt är vallar med klöver, vete, havre, råg, raps, ärtor och majs.

Utan kronvilt blir det förstås inga kronviltskador. Flera studier i Europa visar att skadenivåerna är högre där tätheten av kronvilt är hög och vissa studier har visat att man får mindre barkskador om man minskar antalet kronvilt. Men det finns också ett antal studier där det saknas ett tydligt samband mellan skadenivå och kronviltstäthet på landskapsskala. Detta beror sannolikt på att så många andra faktorer spelar in, som skymmer en eventuell effekt av kronviltstätheten. En granstam kan till exempel vara i riskzonen för bete under flera årtionden. Därför hinner även en liten kronviltstam orsaka omfattande skador.

Ja, om det är väl byggt. För gran behövs ett effektivt stängsel, minst två meter högt, under 30-35 år. Så länge är det svårt att hålla ett stängsel intakt. Tall och lärk är inte i riskzonen lika länge. Då kan stängsel möjligen vara ett alternativ. Det är svårt att hålla ute kronhjorten och man bör ha koll på deras vandringsvägar. Finns det en vandringsväg i området kan det vara lämpligt att där dela upp hägnet med korridor mellan delhägnen så djuren kan vandra i korridoren istället för att förstöra stängslet.

På 1800-talet utvecklades en metod för att rispa stammarna så att trädet producerade kåda och fick en hårdare bark. Det fungerar, precis som metoden att binda ner kvistarna runt stammen. Det finns även mekaniska skydd i form av nät och det finns även medel som kan målas på stammarna. Dessa metoder fungerar, men är arbetsintensiva och därmed kostsamma.

Genom ett lågt stamantal per hektar blir träden kvistrika och får tjockare bark. Därmed är de oaptitliga för djuren. Möjliga alternativ till konventionell granskogsskötsel kan vara gallringsfritt granskogsbruk eller att man redan vid beståndsanläggning bestämmer sig för att satsa på andrastocken och anpassar förband, gallringsschema och slutavverkningsålder efter detta. Ett intressant alternativ är också att blanda ett för kronviltet begärligt trädslag med ett mindre begärligt. Med tiden gallras det begärliga trädslaget bort och det andra trädslaget behålls till slutbeståndet.

Självföryngrade granbestånd verkar vara mindre utsatta än granplanteringar, och olikåldrig blandskog mindre utsatta än likåldriga monokulturer. Man kan minska skaderisken genom att inte stamkvista träden. Genom att avverka på vintern blir barken på de kvarlämnade topparna alternativ föda för djuren. Givet en viss täthet av kronvilt lär ett skogslandskap med mer alternativt foder tillgängligt (till exempel risarter vilka kräver att ljus når marken) överlag minska gnaget på ekonomiskt värdefulla träd.

Kontrollera med appens beräkningsmodell. Ofta blir svaret att man på bördiga marker gör bäst i att vänta med avverkning tills beståndet är moget, eftersom inkomstbortfallet på grund av kronviltskadan ofta är relativt litet med tanke på den höga produktiviteten.

Under ”Beräkning” anger du information om ditt bestånd. Även om ditt bestånd ännu inte har nått slutavverkningsålder ska du ange information som om det var så gammalt. Dra alltså kunskap från liknande bestånd på din fastighet med samma bonitet och skötselstrategi. Du anger sedan andelen träd i ditt bestånd som idag är skadade av kronhjort, och andelen som idag verkar vara drabbade av rotröta. Du kan också ange värden för dessa två variabler som du tror kommer stämma när beståndet nått avverkningsålder, alltså gissningar om framtida skadenivåer. Dessa värden kan ändra för att jämföra framtida inkomstbortfall vid olika skadenivåer.

I uträkningsmodellen har vi gjort antaganden angående nettoinkomst för rotstocken vid slutavverkning för oskadade och skadade träd (kr/m3fub). På grund av att både röta och kronhjortskada orsakar liknande inkomstbortfall för stocken inkluderar vi båda skadetyper. Appen bör dock inte användas för att uppskatta ekonomiskt bortfall pga rotröta. I appen anges värden för skadat och oskadat virke och de värden vi använder som default kan du ändra på under inställningar.

Flera aspekter som möjligen kan påverka inkommstbortfallet tar modellen inte hänsyn till, tex risk för stormskador, eventuell effekt på tillväxten eller inkommstbortall vid gallringar.

Den här appen är en produkt från ett samverkansprojekt (2017-2018) mellan Skogsstyrelsen Skånes distrikt och Institutionen för Sydsvensk Skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet. Syftet med detta projekt är att skapa bättre kunskap om hur mycket kronhjortens skador på granbestånden kostar den skånska skogsägaren. Projektet har utförts genom Partnerskap Alnarp och finansierats av Skogsstyrelsen, Södra Skogsägarna och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) Skåne. Övriga partners är Sveaskog och Skogssällskapet. Vi som drivit projektet och skapat appen är Annika Felton (SLU), Urban Nilsson (SLU) och Henrik Andersson (SKS).